Foto:Anna-Klara Aggeklint

 "Det gäller för mig att få instrumenten att börja prata med varann."

Vi sjöng kanon I baksätet i bilen som barn minns jag…Mamma och pappa träffades faktiskt I revysammanhang I Stockholm på 50 talet, det var mycket sång och spex hemma.

Sen började jag spela gitarr i kommunala musikskolan, men tröttnade ganska snart på noterna och dom ganska trista låtarna. Men TACK ändå Ulf G. Åhslund och kommunala musikskolan, för gitarrspelet kom igång igen I tonåren. Jag lärde mig spela själv genom att lyssna på låtar, mest pop och rockmusik. Det här var på 70-talet - proggen var stark och folkmusiken var på frammarsch. I Kungsör där jag bodde på den tiden, läste jag om några välartade ungdomar som precis startat en musikgrupp.

Min musikaliska bana tog en oväntad vändning när jag sökte upp dom och frågade om jag fick vara med. “Vad spelar du då ?”  Alla sju par ögon tittar på mig.
Gitarr svarade jag. “ Det spelar vi allihop - kan du inte spela fiol?” Nej, det kunde jag inte.
Men jag funderade lite, sen åkte jag och köpte en. Övade som besatt och några veckor senare var jag med och spelade Äppelbo Gånglåt på en konsert. Det lät verkligen inte bra, men jag var med. Sen var det folkmusik för hela slanten ett tag. Köpte och lärde mig nya instrument. Har blivit något av en multiinstrumentalist, spelar I princip på allt som har strängar.  /Jörgen Aggeklint